P-tau217 idag och Lecanemab imorgon, men är vi redo?

Tidig diagnostik och nya behandlingsmöjligheter – en ny era i demensvården

Under de senaste decennierna har demenssjukdomar ofta betraktats som något där vården enbart kan erbjuda stöd och symtomlindring. Men nu ser vi tecken på ett avgörande paradigmskifte. Två utvecklingar sammanfaller på ett sätt som kan förändra vården i grunden: tillgången till den nya blodbaserade biomarkören p-tau217 och planerna på att lansera den första sjukdomsmodifierande behandlingen i Norden – Lecanemab – redan år 2026.

p-tau217 – från forskningslaboratorium till vårdens vardag

Forskningen har de senaste åren visat att blodmarkören p-tau217 har en mycket hög träffsäkerhet för att påvisa Alzheimers sjukdom, jämförbar med dagens etablerade metoder som lumbalpunktion eller PET-kamera. Skillnaden är att blodprov är enklare, snabbare och mer tillgängliga – även i primärvården.

Nu har möjligheten att beställa p-tau217-prov öppnats för vården utanför forskningsstudiernas ramar. Det betyder att både primärvården och specialistvården kan få ett helt nytt verktyg för tidig triage och diagnostik. För patienter innebär det kortare väntetid, mindre invasiva utredningar och större jämlikhet i tillgången till kvalificerad demensdiagnostik.

Lecanemab – första sjukdomsmodifierande behandlingen i klinik

Parallellt med utvecklingen inom diagnostik pågår läkemedelsrevolutionen. BioArctic har nyligen kommunicerat att man räknar med att introducera Lecanemab i Norden år 2026, förutsatt att regulatoriska processer och nationella beslut följer plan. Lecanemab är det första läkemedlet som visat sig kunna bromsa sjukdomsförloppet vid Alzheimers sjukdom i kliniska studier.

Tillsammans innebär p-tau217 och Lecanemab en helt ny verklighet: vården behöver kunna identifiera patienter tidigt – innan sjukdomen hunnit gå för långt – för att behandling ska kunna erbjudas med störst effekt.

Vad betyder det för vården?

1. Tidig upptäckt blir centralt – primärvården måste kunna erbjuda snabb kognitiv testning och blodprovsbaserad triage.
2. Samarbete i vårdkedjan – specialistkliniker, minnesmottagningar och forskningsenheter behöver integreras i nya patientflöden.
3. Kapacitetsfrågan – fler patienter kommer att vilja utredas, vilket ställer krav på resurser, utbildning och prioriteringsstöd.
4. Etiska och kommunikativa utmaningar – tidig diagnos och nya behandlingsalternativ väcker frågor kring information, valmöjligheter och jämlikhet.

Vad händer nu?

Ett tydligt behov som kommer att uppstå är lättillgängliga lösningar som kan stödja både primärvården och specialistvården i att möta ökade krav på tidig diagnostik och uppföljning. Med p-tau217 tillgängligt i klinisk praxis och Lecanemab på väg in i Norden skapas för första gången en reell möjlighet att både upptäcka sjukdomen tidigt och påverka dess förlopp. Det är en utveckling som kräver strategiska beslut, men som också inger hopp för hundratusentals patienter och deras anhöriga.

‍